VAD ÄR KUNSKAP OCH ETT BRA SKOLHUS FÖR KUNSKAP?

Vad är kunskap?

Om skolhuset är en plats där kunskap skall bli, är det inte oviktigt hur vi bygger utifrån vår uppfattning av vad kunskap är till sinnatur. Dagens byggnader är också också våra bilder av kunskap.

Människan har funderat över frågan länge. Än idag citerar vi de gamla grekerna Platon, Aristoteles som fortfarande är aktuella. Var står vi idag och vad har det med skolhuset att göra? Kan olika uppfattningar om kunskap leda till olika slutsatser till hur ett skolhus bör se ut?

 

Varje fabrik man bygger anpassas till den tillverkningsprocess som skall ske. Beroende på vad man skall tillverka och hur man bedömer att tillverkningen bäst går till, utfomas ett löpande band, en produktionskedja eller en uppfattning om hur man skall arbeta för att åstadkomma det man är till för, för att sedan bygga ett hus för detta. Bygger man en stormarknad frågar man sig på samma sätt vad det är men skall sälja och till vilka och hur den processen ser ut. Bereonde på om man bygger en fabrik, en teater eller skola, börjar man ändå med att fundera över vad som skall ske och hur, för att sedan komma vidare i en utformning som stöder denna process.

En skola är till för elevernas lärande. Det är tänkt att eleverna kommer till skolan och att det i det arbete som sedan sker, resulterar i att eleverna kan det som de förväntas kunna utifrån vad som står i läroplan och kursplaner.

Redan hur vi uttrycker oss har betydelse. Om det nu handlar om undervisning eller lärande får det konsekvenser för hur vi fortsätter att utforma miljön för detta.

Om vi börjar med de gamla grekerna...

Platon talade om doxa och episteme. Doxa står för tyckande som måste skiljas från vetande, episteme.

Hans lärljunge Aristoteles utvecklade detta vidare. Episteme är den teoretiska kunskapen, techne är hantverkskunnande eller handens skicklighet och fronesis är politisk klokskap eller visdom.

Det är helt klart så att alla dessa tre aspekter av kunskap lärs på olika sätt. Vi återkommer lite längre fram om hur lokalerna skulle kunna se ut för dessa olika aspekter av kunskap.

Episteme, den teoretiska kunskapen skulle kunna läras genom att använda sin förståelse vilket skulle kunna ske genom att läsa, experimentra, observera, bli undervisad eller något annat.

Techne eller hantverkskunnandet borde kunna utvecklas genom att just träna handens skicklighet genom att pröva att göra saker.

Fronesis eller att vara socialt komptent och kunna umgås i grupp med andra lärs antagligen genom att träna sig att vara med andra på ett lärande sätt i vettiga sammanhang.

Läroplanen talar om olika former av kunskap som alla börjar på F, fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet. Tanken är inte att förespråka den ena formen framför den andra utan mer se det som kompletterande perspektiv på detta svårfångade begrepp.

$1·         faktakunskap som information, regler och konventioner, utan åtskillnad mellan ytlig och djup kunskap eller mellan olika sätt att förstå samma fenomen.

$1·         förståelsekunskap som i motsats till fakta sägs ha kvalitativ karaktär, att förstå är att uppfatta meningen eller innebörden i ett fenomen.

$1·         färdighetskunskap som att vi vet hur något ska göras och kan genomföra det.

$1·         förtrogenhetskunskap som bakgrundskunskap eller kunskapens tysta dimension i en kunskap som är förenad med sinnliga upplevelser och som kommer till uttryck i bedömningar.

 

Under en föreläsning med Lars-Ove Dahlgren från Linköpings universitet gavs en annan indelning: katalog, analog och dialog kunskap.

Katalog är precis som det låter, fakta och benämningar som inte är annat än benämningar på beståndsdelar eller kvantiteter som man behöver för att kunna benämna saker i omvärlden. Vi kommer ihåg det vi ser och använder dagligen men kan ha problem med psalmverser och starka verb i främmande språk.

Analog kunskap är förståelse av sammanhang och hur de kataloga beståndsdelarna hänger ihop i system, fotosyntesen exempelvis. Har vi väl lärt oss att förstå ett sammanhang är det svårt att glömma. Det är som att de kataloga pärlorna samlats med en röd tråd i ett vackert halsband. Emellertid är det svårt att verkligen förstå ett komplicerat sammanhang och i skolan tenderar ibland dessa ambitioner att stanna vid att kunna rabbla för stunden en skenbar förståelse. Tråden är inte alltid vare sig sluten eller stark varför pärlorna lätt faller till golvet där de rullar runt och faller i glömska. Hur många vuxna kan redogöra för huvuddragen i fotosyntesen som är ett av huvudmomenten i flera ämnen under grundskoletiden?

Dialog kunskap är att inte bara kunna benämna eller förstå, utan också använda kunskapen i ett sammanhang. En diskussion som leder till ett ställningstagande eller en konkret handling vars resultat förutsätter att man förstått.

Om vi nu över mer än 2000 år har diskuterat kunskap i dessa termer, vittnar kanske det om att vi inte kan vara tvärsäkra på att inom kort finna en definition som vi alla kommer att enas om. Vi kommer fortsättningsvis att diskutera kunskapens natur och därmed också hur vi kan lära ut och lära in. Troligen behöver vi mångfalden och bredden och kan inte konstruera en miljö utifrån ett koncept som ensidigt låser sig vid en uppfattning. En kommun kommer antagligen inte att skapa ett allena saliggörande koncept för alla som en systemlösning. Skolor är olika, områden är olika, det finns och kommer alltid att finnas olika vägar att gå. Det handlar om att hålla en balans mellan mångfaldens komplexitet utan att förenkla den så man halkar in i den enkla enfalden.

Det är dock en fördel att ha en uppfattning eller modell för hur man tänker sig att det skall gå till när eleverna lär sig. Det kan då bli en utvecklad utgångspunkt för nästa stora skolhusprojekt i kommunen såväl som utveckling av befintliga lokaler och skolgårdar. Denna uppfattning kommer i bästa fall att vara en plattform för utvecklande diskussioner.  Finns å andra sidan ingen bild alls, kommer antagligen tekniska frågor om ventilation, eler andra frågor att dominera över den pedagogiska verksamhetens kärna.

Tittar vi på dagens skolhus kan man fråga sig hur de underlättar teoretiskt, praktiskt och socialt lärande. I traditionellt utformade högstadieskolor kan man finna rum för lärande både av praktisk och teoretisk natur. Det finns specialsalar där man undervisas i ämnen med olika inriktning. Det sociala lärandet har jag svårare att se i skolan som helhet. Upphållsrummen där man är mellan lektionerna är just rum för uppehåll, som om inget sker för tillfället mellan lektionerna. Här speglas också hur skolan organiseras i lektioner genom schemaläggning och hur lärarnas arbetstider sett ut. Uppehållen är inte strukturerade utan lektionerna är huvudsaken och det andra kommer däremelllan. Det som inte finns i timplanen har en svagare ställning. Frågar man i skolor hur eleverna lär sig samarbete och annan social kunskap är beskrivningarna inte lika tydliga som hur man lär sig något inom ämnena. En del skolor har infört sådant genom exempelvis EQ på schemat, men frågan här ligger mer i hur hela skolans utformning kan stödja lärande över hela skoldagen utan ”uppehåll”. Därmed inte sagt att eleverna skall ha lektionens struktur hela dagen utan pauser.

Om eleverna skall ta ansvar för sin miljö, samverka och umgås sinsemellan, hur skall det förstärkas genom byggnaden? Här finns en stor utmaning i att fundera över skolhuset och organisationen som helhet, hur den skulle kunna fungera över en hel skoldag med tid för lärande i dessa olika perspektiv över hela dagen.

I timplanen som styr elevernas vistelse i skolan anges tid för ämnena och det är lätt att vi stannar där eller att vi tänker att genom denna timplan skall även alla värden också komma eleven tillgodo. Som alla i skolan vet är det ganska mycket uppehåll mellan lektioner som också präglar skoldagen och exponerar eleverna för händelser som ger erfarenheter och lärande. Detta sker inte alltid planerat och medvetet. Genom kravet på likabehandlingsplan har skolan ett ansvar för att eleverna är trygga under skoldagen oavsett olika diskrimineringsgrunder eller risk för kränkningar. Som jag uppfattar det blir det en aspekt till som läggs in och som till sin natur är defensiv. Vi skall genom likabehandlingsplanen motverka alla former av kränkningar och diskriminering som redan sedan länge finns i verksamheten, inte bara i relationen elev till elev utan även vuxen till elev. Det här menar jag också är något som måste planeras i en proaktiv ansats redan när man bygger upp skolan och verksamheten från början. Utgångspunkten för den kunskap som skall komma eleverna till del handlar om skoldagen i sin helhet och lokalsamhället, skolgården och huset som en helhet.

Vår uppfattning i dessa frågor styr intuitivt vad vi bygger, men inta alltid uttalat och medvetet. Vi är dessutom påtagligt färgade av vår redan existerande omgivning och söker oss lätt till det som redan finns, vare sig det är bra eler inte. Även i stunder av nyskapande kan det finnas mycket vi tar för givet. Så fungerar vi nog av naturen eftersom det skulle vara väldigt arbetssamt att hela tiden ifrågasätta allt vi gör. Att gå i invanda spår är enkelt och rationellt i vardagen. Men om vi nu skall förändra ochutveckla något, krävs en ansats att ifrågasätta och tänka efter varför vi tänker som vi gör. Vi gör ju det vi tänker. Det blir kanske som det är.

Även i de fall man bygger nytt, är det inte säkert att lärarnas tankar hinner med. Skola 2000 lanserades med att man skulle bryta upp det invanda klassrummet och istället bygga enheter i skolan med olika stora rum kring en samlingslokal. Något jag undrar över i det sammanhanget är hur lärarna hann med språnget från den gamla skolan till den nya. Kvar i lärarnas medvetande fanns klassen som bas för verksamheten vilket ledde till att de små rummen ganska snart blev för trånga i en del fall. Ett antal nybyggda skolor ”byggs om igen” redan vid inflyttandet av personalen som kommer. Man använder huset bakvänt och hittar sätt att göra det man alltid gjort.

I mina tankar om att skriva ett program för skollokaler och att utveckla programmet över tiden ligger en skillnad. Istället för att implementera något främmande och färdigt menar jag att man skall se till vad man redan har och utveckla det. Det blir att tvärtom bygga en kompetens kring kunskap och kunskapens tillblivande och från en sådan plattform utveckla kommunens utformning av befintliga och kommande lokaler.