Svaret är inte enkelt och antagligen kommer olika personer att komma fram till olika svar. Även lärare skulle besvara frågan olika trots att läroplanen har en mer bestämd uppfattning. Av den anledningen arbetar också lärare olika med elevernas kunskapsproduktion.

Kommer man in i en aula så ser man ju en bakomliggande kunskapsteori. Mats Ekholm, tidigare GD för Skolverket brukade raljera om att föreläsningssalen han själv är i när han drar detta, kännetecknas av en kunskapsbildande strategi som går ut på att vettet ska smitta av sig på ovettet. Föreläsaren är den som kan och lyssnarna kan inte. De sitter alla vända mot den som kan. Stolarna är till och med fastskruvade i golvet för att de inte ska kunna vända sig bort. Alltså är kunskapssynen att den som kan, ska berätta för de som inte kan, så att de också ska kunna att kunna, så småningom. Aulan är byggd för berättandet.

Så kan man också uppfatta ett klassrum. Om katedern står där framme, kanske upphöjd på ett podium om det är en lite äldre skola, så verkar salen arrangerad för berättande. Genom berättande/ lyssnande lär man sig.

Om salen däremot möbleras med alla bord och stolar mot väggarna så att alla sitter med ryggen mot rummets mitt och ansiktet mot väggen, så verkar klassrummet arrangerat för enskilt arbete som grund för lärande. Genom att arbeta enskilt lär man sig.

Om vi ser ett gruppmöblemang så kan vi tro att man lär sig genom att prata med varandra.

Om vi ser möjligheterna att skapa olika möblemang och rum för lärande så kan vi tänka att det kan finnas fler än ett sätt att skapa lärande hos eleverna.

Poängen är att om vi på förhand kan definiera alla dessa olika behov och strategier för lärande, så kan vi också skapa skolhus för en mångfald av undervisnings- och lärandestrategier.

Även pedagogik som vetenskap går framåt genom åren. Det vore enfaldigt att påstå att det finns bara ett sätt att lära, eller att det vi vet om lärande idag är detsamma som imorgon Troligt är att många lär sig på olika sätt. Men ändå förefaller många skolor vara byggda på enfaldens grund, snarare än mångfalden. Och detta kan gälla både nya och gamla skolhus ty lika enfaldigt kan ett nyligen uppfunnet skolkoncept vara som ett gammalt. Ibland är enda skillanden att det gamla är beprövat.

Om vi nu skulle vara konstruktiva i dubbel bemärkelse, och låta alla våra lärare beskriva hur de lär eleverna, så kommer vi antaglgen bättre fram till något som fungerar i nuet. Om vi dessutom försöker vända oss till forskning och fundera över hur uppfattningen om hur vi lär oss utvecklas, kanske vi till och med kan bygga in en utveckling i våra skolhus.